Rogier van der Weyden 1399/1400 - 1464 was the most important representative of Netherlandish painting or Northern Renaissance ... is, with Jan van Eyck, considered one of the greatest exponents of the school of Early Netherlandish painting. Rogier van der Weyden was born in Tournai as 'Rogier de le Pasture' (Roger of the Pasture) in 1399 or 1400. His parents were Henri de le Pasture and Agnes de Watr??los. The family had settled before in the city of Tournai where Rogiers father worked as a 'maître-coutelier' (knife manufacturer). In 1426 Rogier married Elisabeth, the daughter of the Brussels shoemaker Jan Goffaert and his wife Cathelyne van Stockem. Rogier and Elisabeth had four children: Cornelius, who became a Carthusian monk, was born in 1427, a daughter Margaretha in 1432. Before 21 October 1435 the family settled in Brussels where the two younger children were born: Pieter in 1437 and Jan the next year. From the second of March 1436 onwards held the title of 'painter to the town of Brussels' (stadsschilder) a very prestigious post because Brussels was at that time the most important residence of the splendid court of the Dukes of Burgundy. It was at the occasion of his move to the Dutch-speaking town of Brussels that Rogier began using the Dutch version of his name: 'Rogier van der Weyden'Little is known about Rogier's training as a painter. The archival sources from Tournai (completely destroyed during World War II, but luckily partly transcribed in the 19th and early 20th century) are somewhat confusing and have led to different interpretations by scholars. From a document it is known that the city council of Tournai offered wine in honour of a certain 'Maistre Rogier de le Pasture' on March the 17th 1427. However, on the 5th of March of the following year the records of the painters' guild show a certain 'Rogelet de le Pasture' entered the workshop of Robert Campin together with Jacques Daret. Only five years later, on the first of August 1432, Rogier de le Pasture obtains the title of 'Master' (Maistre) as a painter.[1] Many have doubted whether Campin's apprentice 'Rogelet' was the same as the master 'Rogier' that was offered the wine back in 1426. The fact that in 1426-1427 Rogier was a married man in his late twenties, and well over the normal age of apprenticeship has been used as an argument to consider 'Rogelet' as a younger painter with the same name. In the 1420's however the city of Tournai was in crisis and as a result the guilds were not functioning normally. The late apprenticeship of Rogier/Rogelet may have been a legal formality. Also Jacques Daret was then in his twenties and had been living and working in Campin's household for at least a decade. It is possible that Rogier obtained an academic title (Master) before he became a painter and that he was awarded the wine of honour on the occasion of his graduation. The sophisticated and 'learned' iconographical and compositional qualities of the paintings attributed to him are sometimes used as an argument in favour of this supposition. The social and intellectual status of Rogier in his later life surpassed that of a mere craftsman at that time. In general the close stylistical link between the documented works of Jacques Daret, and the paintings attributed to Robert Campin and Rogier van der Weyden is considered as the main argument to consider Rogier van der Weyden as a pupil of Robert Campin. The last mention of Rogier de la Pasture in the financial records of Tournai, on October 21, 1435, lists him as demeurrant ?? Brouxielles ('living in Brussels'). At the same time, the first mention of Rogier de Weyden is made as the official painter of Brussels. Therefore Rogier de la Pasture and Rogier Van der Weyden are thought to be one and the same painter. The post of city painter was created especially for Van der Weyden and was meant to lapse on his death. It was linked to a huge commission to paint four justice scenes for the 'Golden Chamber' of Brussels City Hall.[2] Different properties and investments are documented and witness his material prosperity. The portraits he painted of the Burgundian Dukes, their relatives and courtiers, demonstrate a close relationship with the elite of the Netherlands. The Miraflores Altarpiece was probably commissioned by King Juan II of Castile, since Juan II donated it to the monastery of Miraflores in 1445.  Related Paintings of Rogier van der Weyden :. | Crucifixion Triptych | Angel messenger | Braque Family Triptych | Deposition | St Columba Altarpiece |
Related Artists:
Alexis Simon Belle
(12 January 1674 - 21 November 1734) was a French portrait painter, known for his portraits of the French and Jacobite nobility. Belle was born in Paris, the second child and only son of Jean-Baptiste Belle (born before 1642, died 1703), also a painter, and of Anne his wife (died 1705). Belle's birth and baptism are recorded in the parish register of the church of Saint-Sulpice, Paris, and quoted in Eugene Piot's Le Cabinet de l'amateur for the years 1861 and 1862
Luca Giordano
1632-1705 Italian Luca Giordano Gallery Charles II of Spain towards 1687 invited him over to Madrid, where he remained for 10 years (1692-1702). In Spain, he produced works for the Royal Palace of Madrid, the Buen Retiro palace, El Escorial, Toledo, and other sites. Giordano was popular at the Spanish court, and the king granted him title as a "caballero". One anecdote of Giordano's speed at painting is that, he was once asked by the Queen of Spain what his wife looked like. On the spot, he painted his wife into the picture before him for the Queen. In Spain he executed numerous works, continuing in the Escorial the series commenced by Cambiasi, and painting frescoes of the Triumphs of the Church, the Genealogy and Life of the Madonna, the stories of Moses, Gideon, David and the Celebrated Women of Scripture, all works of large dimensions. His Dream of Solomon (1693, now at Prado) dates from this period. His pupils, Aniello Rossi and Matteo Pacelli, assisted him in Spain. In Madrid he worked more in oil-colour, a Nativity there being one of his best productions.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.